Mitt nya liv

På kvällen den 11:e november var det så fint ute. Jag hade julpyntat - ja, jag vet att det är tidigt, men det är såååå mörkt i november så jag/vi behöver lite ljus, eller hur? Väderprognosen sa att det skulle bli regn under natten. 😕 Väderprognosen stämde exakt. Det duggregnade när jag skjutsade mina grannar till flyget men när jag kom hem vid lunchtid så hade vi ändå snö så det var ljust i alla fall. Jag skulle ta hand om deras fina misse, Siri, en vecka. It´s not my season, sa hon och sprang bara ut en kort stund. På morgonen den 13:e var all snö borta - tillbaka in i mörkret 😕. Jag har aldrig gillat november. När man jobbade så åkte man iväg när det var mörkt och kom hem när det var mörkt. Beklagade sig lite men under tiden hade man ju ändå träffat sina arbetskamrater och gjorde ett jobb så man kände sig ju lite "behövd". Det gör jag inte längre....speciellt inte i november. Det här mörkret är knäckande. Man hinner ut och hämta ved och mata fåglarna typ....

Är du på safarierna i Afrika så betyder  The big five  att du hoppas få se Lejon, Leoparder, Elefanter, Noshörningar och Buffeln. I Sverige har vi  De 5 Stora och nu pratar vi andra djur. Björn, Varg, Järv, Lodjur och Kungsörn. Igår kväll var jag och lyssnade på en föreläsning som kommunen anordnat. Temat var Orolig att vistas ute i naturen p g a rovdjur och en kvinna från Rovdjurscentret De 5 Stora i Järvsö var inbjuden föredragshållare. Jag är ju född och uppväxt på landet och har varken varit mörkrädd eller rädd för "De 5 stora". Däremot har jag varit rädd för ormar, varifrån jag nu fått denna rädsla? Jag gillar i alla fall inte deras "form", oavsett om de är snokar eller huggormar, det är formatet som jag inte klarar. Hur som helst, ibland har någon av mina väninnor undrat om jag inte är rädd att möta en björn när jag är ute i skogen för att plocka bär eller svamp. Mitt svar har alltid varit; - Nej, jag skulle önska att jag fick se någon av våra 5 stora r...

Graderna på termometern håller på att tippa över på minussidan allt oftare. På natten mot den 28:e oktober hade det snöat lite och det låg dessutom kvar några dagar där solens strålar inte kunde komma åt. Nu är allt borta och det har varit några fina, soliga dagar igen.  Alla kryper mer och mer in i sina iden och det blir ännu tråkigare att vara ensam i huset. Samtidigt hör jag om en bekant som bor i en annan stad och som också blev ensam under 2018 och hon har mycket lite socialt nät, inga hobbies och är med andra ord väldigt ensam. De hade "varandra", inte så mycket annat umgänge.  Då inser jag ju att jag inte ska klaga. Jag träffar folk mest varje dag. En del bara för att byta några ord en stund, andra för att fika eller äta tillsammans med.  Sen lyckas det ju hända saker omkring mig hela tiden så ibland är ensamheten rätt skön för att återhämta sig.  I torsdags åkte jag in till stan för att göra en del ärenden plus åka upp till Må återvinningsstatio...