Au Revoir Saint Barthélemy

Vi fortsätter med våra morgondopp i Governeur Beach och blommorna på stranden står där varje morgon och hälsar oss välkommen. Även den svarta katten som är så social o speciell kommer förbi oss och pratar en stund.
Vi bakar semlor och bjuder hem ett helt gäng på semmelfika. Semlor är ju en sak som Maria längtar efter när hon tänker på Sverige. Det blir lite speciellt att äta semlor när det är närmare 30 ° varmt 😁 men det finns alltid plats för en semla.

Vi går på kvällspromenad med hundarna i Grand Cul-de-Sac och får nästan lite känsla av Skottland mitt i alltihop.

Naturen är så vacker.... 

och speciell....Det måste ha varit väldigt varmt en gång i tiden och på något sätt så har det bildats som rutor i stenen.

Trots att vi tagit ett kvällsdopp innan vi går promenaden så värmer och torkar vinden oss torr. Vad enkelt livet kan vara.

Gräset vajar i kvällssolen.

....och kaktusarna och mycket av den övriga vegetationen har återhämtat sig rätt bra efter orkanen Irma som drog rakt över ön 2017-09-05.

Maria och Dantes hus klarade sig med mindre skador men andra fick sina hus förstörda till stor del. Det mesta är renoverat och naturen har börjat återhämta sig men Maria o Dantes berättar om hotell- och husägare som - trots att husen fick stora skador - ändå bygger på samma sätt igen! Man glömmer lätt vad som hänt eller kanske tror att det inte händer igen.
Det är som Tage Danielssons monolog om Harrisburg;
.....Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.
I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.
Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite.

Det här är inte en människa som ramlat ner från något plan utan fallskärm - nej, det här är en spindel som med hjälp av vinden kunnat förankra den första spindelvävstråden från den ena busken där spindeln satt och där tråden sedan blåst över till en annan buske. Sedan har hen kunnat jobba vidare och förstärka tråden och därefter bygga upp ett nät. 

Jag tror i alla fall att det är så vävningen fungerar för en spindel. Eller så varpar han alltsammans nere på marken och klättrar upp med var sin ända i varje buske för att sedan solva och göra mönstret på plats. 😜

På torsdag kväll, efter kvällsdoppet och hundpromenaden var vi hos Monica på ett glas champagne o tilltugg.

Satt där på hennes altan i kvällsbrisen och kunde höra havets vågor slå mot stranden. När vi sedan gick till bilen så såg vi en annan typ av måne än vi är vana vid. Här lyser nämligen en liten månskära längst ner på månen. Som en glad emoji ungefär. 

Hos oss, på norra halvklotet, så ser vi ju nymånen som ett kommatecken - då vet vi ju att månen "kommer" att synas och bli fullmåne snart. 

Här börjar månen lysa nerifrån och upp....tror jag. 

Jag VET att man inte kan ta en bild av månen med en mobil men likt förb%#"&at så gör jag försök. 😳

De sista två dagarna har jag tagit det lugnt på morgonen och gått till Shell Beach för morgondoppet. 

Monique och jag tog en promenad upp till Fort Gustaf i fredags. 

Vacker utsikt över havet och Gustavia. 

På eftermiddagen tog Dantes oss ut på en båttur igen. Den här gången åkte vi till Flamande Beach och badade. 

Många njuter i det Karibiska havet. 

Fredagen avslutades med en god middag på Le Grain de Sel i närheten av Saline Beach. Nu har snart sanden runnit ner i mitt timglas....

Jag börjar packa ihop mina grejor.....

I lördags hade jag min hembiljett bokad så strax efter kl 11.00 skjutsade Maria (och Monique) mig till flygplatsen. Klockan 12.00 skulle St Barth Commuter flyga mig till St Marteen igen och därifrån skulle Delta ta mig vidare till New York kl 15.00.

Det är tufft med "hem"vändardagar när man är i ett av de paradis som finns på jorden.....Är man dessutom tillsammans med trevliga, fina människor - ja, då blir det ännu svårare. Det var mer än en gång jag tänkte att; Jag gör en U-sväng och åker tillbaka till huset igen och ropar.....Hooohooo, I´m back! 😎
Men man får ju bita ihop - jag åker ju inte till någon krigszon eller plats som drabbats av någon naturkatastrof så det är ju inte så himla synd om mig.
När jag då skulle checka in på St Barth så visade det sig att jag inte kunde åka med flyget kl 12 som det var bokat utan måste vänta till kl 13 då de hade tekniskt problem med ett plan som nu stod på St Marteen.
- Hinner jag med Delta-flyget då?
- Ja, det är gott om tid så det går bra.
- Ok svarade jag och tänkte att det kanske är ett tecken på att jag ska stanna 😜.
Maria, Monique och jag gick därför o åt lunch på en restaurang i närheten av flygplatsen.
Så blev det dags att gå in till gaten så det blev kramkalas, Tusen Tack och På Återseende. ❤️
Jag går in i gaten och får då höra en upprörd man diskutera med en kvinna i flygpersonalen som förklarar för honom - och för övriga i vänthallen - att de har problem med ett plan och att de därför måste göra lite omkorrigeringar så att alla ska kunna flygas över till St Marteen och hinna med sina transfer-flyg men se den här mannen som är i 70-årsåldern har svårt att ta en förändring tydligen. Han och hans fru hade minsann varit där sedan kl 11 och de hade istället kunnat vara kvar på sitt hotell!!!
Flygbolaget hade väl för tusan kunna ringa dom så att de inte behövt åka ut så tidigt.
Kvinnan ber om ursäkt men försöker återigen förklara att de har ett tekniskt problem med ett plan. Då kommer ytterligare en man och är av samma åsikt som den första.
Det här fortsätter en stund tills den första mannen slänger med armarna och går därifrån. Även den andra mannen ger upp.
Själv sitter jag och tänker;  Fy Tusan vilka skitgubbar! Här sitter vi på en paradis-ö. De har säkert haft en kanonvistelse och spenderat tusentals dollar men måste hitta något att gnälla på och då får den här kvinnan en sväng av deras missnöje. Kanske en vana de har att de brukar få som de vill. Det har de väl alltid fått tidigare i sina yrkesliv kan jag tro. Nu går inte det för det finns inte mer än 10 platser i varje plan som lyfter och personalen har korrigerat bland bokningarna så att alla ska hinna med sina plan.
Vad spelar det för roll om vi får vänta på nästa flyg om ca en timme? Lyxproblem.  Det viktiga är väl ändå att vi inte missar nästa plan? eller i mitt fall kan jag ju dessutom tänka mig att missa ett plan 😜
Ja, det blir alltså en stunds väntan och männen får snällt acceptera att sätta sig ner och vänta. De ska ändå vara nöjd att få sitta på St Barth och vänta för väntan på St Marteen är betydligt tristare då den flygplatsen är större och därmed är det mängder av folk och det finns inte ens sittplatser för alla.... men sånt vet de inte när de sitter där och muttrar.

När det är dags för boarding - vilket innebär att kvinnan kommer och ropar upp oss som ska åka och att vi sedan får gå utanför glasdörren och vänta för att sedan följas åt ut till planet - då i alla fall, undrar hon;
- We need a co-pilot - do we have anyone?
- Jag räcker upp handen och säger blixtsnabbt att jag kan vara Co-pilot.
- Det är ok - då kan du gå till killen vid dörren där framme på planet.

he, he....den där platsen hade säkert någon av de surmulna herrarna tagit annars. Känner mig nöjd och äntrar upp i planet med mobilen i hand. 😎

Här kan ni få följa med på starten.

och här kommer landningen på St Marteen, ca 15 minuter senare. Observera att landningen sker strax ovanför folket som ligger på stranden.
Som vi visste så var det jättemycket folk på flygplatsen i St Marteen. Hoppas att surisarna la märke till att det var svårt att få någonstans att sitta.
Jag hann med flyget - tyvärr 😜 - men kom inte igenom säkerhetskontrollen felfri. Jag reste med enbart handbagage och hade packat sminkprylarna i ryggsäcken för att lätt kunna plocka ur detta plus all teknisk utrustning som iPad, dator o telefon. Redan innan scanningen sa en man åt mig att du kan lägga ner alla sminkvätskor i väskan igen så tydligen var det ingen fara med sånt. Tekniska grejor gick också igenom men sen kom en dam och frågade mig om jag hade snäckor i väskan och det hade jag ju....en påse med små snäckor som jag plockat på Shell Beach. Hon lyfte o letade bland kläderna medan jag samlade ihop skor, iPad, dator, telefon osv. Hittade påsen o ropade till kvinnan som scannat. Hon däremot var inte nöjd ändå utan nu fick jag en fråga om jag hade någon stor snäcka men det hade jag ju inte....eller rättare sagt, det beror ju på vad man jämför med. Jag hade ju nämligen plockat en riktigt stor, vit och rosa snäcka när vi var ute på första båtturen. Den snäckan var ju 15 cm lång och kanske 8-9 cm hög. Väldigt vacker men tung. Den snäckan fick lilla Matilda till sin fina lilla väska där hon hade fina saker. Lika bra var det. Dessa vackra snäckor ska nog vara kvar på ön.
Nåja, kvinnan i säkerhetskontrollen fortsatte leta och hittade då en snäcka som jag glömt bort i röran där jag stod, lite förvånad över stoppet.
Den här snäckan var mindre än en tennisboll men väldigt vacker med grå ränder på ljusare botten. Den var dessutom inte så tung så den var lätt att frakta.
Dvs - den blev bara fraktad från St Barth till St Marteen. Den kom inte längre.
Fine för mig....jag har så mycket minnen inom mig och dom kom igenom kontrollen utan besvär, så behåll snäckan.
Undra om det går bättre för Gunnel och Håkan som flyger hem på torsdag. De checkar ju in sitt bagage så om det inte scannas så kommer de nog hem med fyra riktigt stora vita snäckor.

Tusen miljoners tack Maria och Dantes för den roliga tiden tillsammans med er på St Barthélemy. Jag glömmer den aldrig.

Jag säger också Tack och Hej till tuppen. Du var en jobbig typ tyckte vi i början men du vann...jag accepterade ditt beteende. Du är ju ändå tupp! Du var däremot inte så villig att vara med på bild utan försvann i snåren blixtsnabbt.

19.30 kom Jenny o Leo o hämtade mig när jag kom med tåget till Cold Spring Harbor. Leo bubblade av  berättelser från den resa som de varit på i Punta Cana, Dominikanska Republiken, tillsammans med Adams föräldrar, syster o familj, . De hade kommit hem en timme före mig ungefär.
Det underlättar ju mycket att komma hem till dom där Leo direkt säger....sitt med mig här i baksätet när vi ska åka från stationen och hem, ca 10 min resa. När man sedan kommer in genom dörren och Thea kommer springande med utsträckta armar o slänger sig i famnen - Ja, men då är man "hemma". 😁

Vi hade alla så mycket minnen att berätta. Underbart!

Hur gör man då för att återgå i de gamla gängorna? Jenny o jag började med att gå på en meditations-class där de i stora drag talade om hur man ska hålla sig lycklig, bli lycklig, sprida lycka, förstå personer omkring sig osv. Det är ju Valentine-day/Alla Hjärtans dag snart och det är kanske inte bara att köpa choklad, blommor o geléhjärtan. Det är kanske inte köpandet som är vägen till lyckan. Kanske vi alla ska försöka ge ett leende till alla vi möter, kända som okända. Säga något vänligt till hen i kassan på affären osv.
Kanske inte bli så irriterad om man måste vänta en timme på nästa plan - ingen större förändring händer ju än att man får vänta en timme.

Ja en timmes meditation behöver man också innan man - som vi gjorde - gav oss iväg till Whole Food för att göra veckohandlingen. Meditation för att orka gå där i drygt en timme och meditation för att sedan betala notan.
Må lönen vara i paritet med matkostnaden! Eller är maten på tok för billig där hemma? Är det den billiga maten som gör att vi kan åka till världens alla hörn, byta kök och badrum trots att allt fungerar? Väldigt många svenskar har ju varit i Thailand o länder däromkring? Det är väl nästan så att man inte väljer Thailand längre för "där har vi varit flera gånger".
Många åker ju också till USA även om många också avstår nu p g a politiska styret.
Men har vi varit till Tjyv-Antes grotta i Västerbotten? Inte jag i alla fall! men jag ska dit! Hade jag inte barn och barnbarn som jag inte kan besöka utan att åka flyg då skulle nog mina flygresor minska men jag vill ju så gärna träffa dom och känna armarna kring halsen.

Nu har jag ju dessutom fått flera väninnor i Frankrike så jag lär nog göra flera dåliga klimatavtryck tyvärr. Eller kan det vara så bra att det går att åka tåg från Sverige till t ex Paris? Måste kolla upp det när det blir dags för en utlandsresa igen.
Det som rättfärdigar min USA-resa lite den här gången är att jag;
1: Inte gör någon mellanlandning. Annars skulle det ju räknas som att göra två resor. Start- och landning ger mest utsläpp.
2: Jag stannar en lång tid. Nästan lite väl lång tänker jag ibland men vet samtidigt att skulle jag åka hem så skulle jag ångra det rätt snabbt.

men jag vet....jag är en klimatbov. Så här kan jag och vi inte fortsätta. Man får "hemestra" mera framöver och kolla upp Tjyv-Antes grotta och allt vi har omkring oss på nära håll.

Jag är åtminstone medveten om några av mina brister - jag har säkert många fler att förstå och jobba med.