Mitt nya liv

Vet du vad? Jag längtar redan till våren….Hur ska det här gå? Det är ju hur länge som helst tills det blir vår. Egentligen så får jag den här känslan bara för att jag går och plockar undan trädgårdsmöbler, tömmer blomlådor och krukor, gräver upp de sista potatisarna, rödbetorna och skördar äpplen, dill och persilja. Då blir det lite vemodigt när man inser att snart är snö och kyla här.  Det enda positiva är väl att jag tar fram fågelfröautomaterna. Ha, ha, man har kommit in i pensionärskänslan - att få mata fåglarna och se hur de jobbar för livet.  Nåja, hösten eller sensommaren har ju varit fin så jag ska väl njuta av tiden. Det är ju så fint här hemma och vi här i Bäck har ju det mesta runt knuten. En granne är svampkonsulent så för ett tag sedan fick jag också lära mig att vi t o m har Ängschampinjoner! Ja, inte jättemånga men ändå. Visst är den fin? En annan pensionärskänsla som redan infunnits utan att jag regelrätt gått in i den åldern är att tänderna börjat krångla.

Morgnarna och förmiddagarna är nog allra bäst här hemma. Solen värmer och vinden har inte kommit igång. Det är varmt, lugnt och fridfullt ute.  Havet ligger stilla eller bara krusas av lätta vågor. Är man uppe riktigt tidigt, vilket jag ju inte är mästare på, sömntuta som jag är, då kan man få en sån här glimt av Mats. Jag gick upp vid 7-tiden den 11:e september och solen lyser in i rummet med bara en strimma eftersom en hel del träd skymmer norrfönstret. Efter en stund går solen vidare mot framsidan och då är det sol i flera timmar och i hela rummet. Den här strimman lyste egentligen bara på Mats. Han stod där med glimten i ögat och log - sånt gör mig stark! Det blev en bra start på dagen. Några dagar tidigare var Jens, Stina och Pablo hemma. Vi var ju till graven bl a. Efter det åkte vi ut i skogen till lingonstället där dom hade varit med Mats för några år sedan och där även Mats och jag har varit och plockat rätt mycket, fina lingon tidigare en gång. Den här gången stod en st