Begravning 20 september 2018

Det har varit en hel del planering inför torsdagen 20 september. Det har varit en bra sysselsättning för mig att tänka på något annat och under tiden hoppas att man mentalt hinner ikapp allt som hänt.
Emellanåt kommer tanken att allt är en film. Härom dagen stod jag i badrummet och borstade tänderna och hörde ytterdörren öppnas och Mats rop; Hallååå! Inget stämde. Dörren öppnades inte och inget Hallååå hördes heller. Det är bara en inre önskan och dröm att Mats ska komma in och vara helt frisk. Vi ska få backa bandet och fortsätta från typ december 2016, helt ovetande om all smärta som Spottkörtelcancer innebär för cancer är utrotad sedan många många år. Finns inte längre sedan de gjorde framsteg med stamcellsbyte. Nu är det inga stamceller som spårar ur och börjar bilda tumörceller.
Det är tyvärr bara en dröm. Alltför många drabbas idag men många får också olika typer av framgångsrika behandlingar. Mats drog en nitlott. Det fanns ingen botande behandling.

Begravning....ett ord med så mycket tyngd. Jag minns min första begravning när vi skulle ta farväl av min farfar. Blytungt. Jag minns svarta kläder, sorgflor, sorgband, några starka svartklädda män bär kistan ut till en uppgrävd grav efter ceremonin inne i kyrkan. Kistan sänks och vi säger några ord o släpper ner blommor. Min farfar där nere! Det minnet etsades fast för evigt i livet. Som tur är har begravningsceremonin förändrats och blivit ljusare o lättare med åren men det är ändå tungt.
Med det här i minnet så började jag fundera på hur vi skulle kunna göra det lättare för Leo och Linus. Snart 11 och snart 12 år. Jag kom på att de kunde kanske tända ljus någonstans i kyrkan. Madeleine, prästen, kom på det geniala; de får gå med mig in under klockringningen och fram till kistan och så tänder de två ljus där innan de går och sätter sig.

Vi ville ju göra det allra finaste vi kunde för att ta ett sista farväl. Vi putsade och putsade på programmet och så här några dagar efteråt så känner vi oss nöjd. Vi har säkert kunna göra saker bättre men man är ju - tack och lov - inte proffs på begravningar.

Torsdag 20 september kl 11 i Själevads kyrka...det är dags...Vi närmaste är där i god tid. Jag vill se alla blommor, ordna med ljusstakarna och ljusen som Leo och Linus ska tända, hälsa på kantorn Thomas Sondell, Sångaren och representanten från Nylanders begravningsbyrå, Malcolm Chambers, Lotta från Blomman i Själevad som ordnat vårt fina hjärta fyllt med röda rosor och säkert många av de andra blomarrangemangen, Kyrkvaktmästaren Stefan Forssén och prästen Madeleine Källbom. Återigen hinna ikapp litegrann mentalt. När jag ser att gästerna börjar komma går jag in i Brudkammaren och tar en stunds meditation med Jenny. Klarar inte att möta samtliga o hälsa välkommen då. Det skulle innebära så mycket tårar och energiförlust då man påminns om anledningen till varför alla är där. Det innebär också att när det är dags att gå in så ser jag hur mycket folk som kommit för att ta farväl. Så många, så många. Du var älskad och du är saknad, Mats. Visst fanns du någonstans i rummet och såg alla? Såg allt fint, hörde allas sista hälsning. 

Vad gjorde vi där i främsta ledet bredvid kistan? Såna tankar dyker upp för mig när man sitter där. Vi har tagit farväl flera gånger under den senaste tiden men alla andra i kyrkan har ju inte hunnit göra det. Vi tillsammans ska ta ett sista farväl.

Det blev jättebra även om både Leo o Linus greps av den sorg som alla närvarande i kyrkan kände. Det var så fint när de under klockringningen gick med Madeleine längs kyrkgången fram till kistan och tände ljusen. Berörde nog många, kanske alla.

Emils toner av flöjten for som en tunn vacker tråd genom kyrkan. Ibland solo och ibland med komp av orgeltoner. Även Emil greps av sorgens tyngd och kunde inte riktigt framföra hela Adagio. Gör absolut inget. Vi har full förståelse för honom. Han skulle vara både professionell och spela och så skulle han vara gäst. Det blir villervalla med känslor och särskilt när man ser och känner allas sorg. Tack Emil! Din musik var så vacker.
Egentligen skulle jag nog kunnat ha en konsert 😁, skulle velat höra ännu mer av Malcolms enormt starka klara röst men det var ju en begravning, inte en konsert. Fint var det i alla fall.
Madeleines beskrivning av Mats som person var mitt i prick. Hon gjorde också hela akten så ljus och lätt som det bara går trots allvaret. Mycket fin präst.
Det var så många i kyrkan, kanske ca 90 pers, som ville tacka Mats för den fina vän han var. Det var en mycket fin men känslosam stund.
Som du vet Mats, så fick du ju också en mattbit, en tumstock och en mattkniv med två blad av Glenn så du kan, om du vill, fortsätta med din hobby och göra fint där du är. Enligt Glenn så var du den bästa Mastern för honom. Han blev en bra golvläggare tack vare dig, sa han. Så var det nog. De som ville lyssna på dig blev bra hantverkare - de tog hem verktygen på kvällen och gjorde rent och putsade på dom så att de var klara på morgonen när det var dags för nästa dag. Fuskade inte.

75 anmälda hade vi till minnesstunden där personalen från Församlingshemmet dukat och gjort så fint. Varvsberget levererade maten. Till och med vädergudarna hade ordnat det bästa höstväder man kunde tänka sig. Sol och rätt varmt för att vara en bit in i september så promenaden från kyrkan var skön.

Många gåvor hade skänkts till olika fonder och ett fint bildspel över ditt liv, Mats, rullade i bakgrunden. 

En tanke som började gro för mig under senare delen av minnesstunden var; Varför hade jag inte förberett något tacktal??
Jag förberedde och hade koll på det mesta som skulle hända under begravning och minnesstund.....sen blev det som ett vitt blad....helt blankt och tomt och det är inte bara att gå fram till mikrofonen och köra ett tacktal på uppstuds, inte för mig i alla fall. Det studsar inte upp en massa kloka och tänkvärda ord och meningar.
För att komma vidare , förbi tanken som börjat gnaga, så blev beslutet där vid bordet - jag plockar dom en och en....varje gäst. Det hann jag väl inte med heller direkt. Kön var ju så lång så det blev bara korta små fraser till samtliga. Så fint att så många kom för att ta ett sista farväl. Det var mycket tårar men ändå så fint. Inombords skakade jag som ett asplöv i kyrkan och efteråt var vi helt slut men ändå så var det så fint...men fortfarande ofattbart.

Hade det varit en teaterföreställning då hade det här ju varit en generalrepetition och till premiären så hade ju tacktalet varit slipat men begravningar har inte det upplägget.

Jag hade väl sagt något typ; Stort Tack till er samtliga som kom för att ta farväl av Mats. Ni tillsammans med oss allra närmaste har gjort denna dag till ett ljust fint minne. Jag känner att jag har ett stort stöd hos er alla. Ni finns bara ett telefonsamtal bort för mig. På olika sätt kommer ni att föra mig, Jens och Jenny framåt och tillbaka in i vardagen. Inget kommer att bli som tidigare men livet kommer att rulla vidare. Det har det gjort för så många före oss och det kommer det att göra för så många efter oss men just nu känns det som att jag har punktering på ett däck och de tre andra har väldigt lite luft. Mats var ju min servicetekniker, min Mac Gyver. Till honom ringde jag direkt när det var någon lampa som lyste, något misstänkt ljud som hördes och jag fick alltid trygga svar.  Det händer fortfarande att den tanken kommer upp i huvudet; att jag ska ringa Mats. Kanske inte för att det har uppstått problem men jag har så mycket att berätta.
I alla fall; Med punka på ett däck och lite luft i tre andra skulle han direkt bära ner kompressorn till bilen. Tre däck skulle pumpas och hjulmuttrarna skulle skruvas bort på det fjärde. Iväg in till däckfirman för lagning o en stund senare skulle jag rulla iväg som inget hänt.
Nu är det alla vänner som jag kommer att kontakta då jag inte vet hur man ska göra. Hoppas att ni orkar....

Efter minnesstundens slut gick vi närmaste ner till den urngravplats som vi valt för både dig och mig, Mats. Kyrkvaktmästaren hade tagit ner de flesta blommor. Fin plats, eller hur? Där kan jag sitta och se vattnet, precis som hemma, prata med dig och reda ut ett och annat som dykt upp sen vi pratade sist. Så småningom ses vi igen och det blir våra barn och barnbarn som får sitta där och minnas.

Eftersom Jens, Stina, Jenny och Adam kör Passaten till Stockholm idag så tänkte jag i början av veckan att jag ska göra som Mats sa. "Kolla oljenivån emellanåt, kanske inför längre resor". Sagt och gjort....han hade ju visat....upp  med motorhuven....äh, få se....jo där är nog oljestickan, ooopss den sitter fast. I minnet minns jag hur Mats står där med oljestickan i handen och visar var oljenivån ska vara men hur fick han upp stickan? Jag försöker igen men törs inte ta i alltför mycket. Det är kanske någon spärr någonstans. Ska man vrida stickan? Hmmmm, igen med motorhuven. Jag tar det här en annan dag. 😜
På torsdag kväll, efter begravningen, åt vi middag på Varvsberget med några av de allra närmaste. Jag satt då bredvid Lasse och det här med oljestickan kommer upp  i konversationen. Jättebra för då får jag veta något mycket betydelsefullt och som Mats inte sa.
Det är bara att ta i, så med lite styrka kommer oljestickan komma upp och är det så att man inte ser någon olja på stickan då är stickan för kort!!! 😁😁😁
Då får man alltså investera i en längre sticka. En sån viktig sak sa inte Mats men jag behövde inte ens lyfta telefonen, jag fick svaret där vid middagsbordet. Tack Lasse!
Imorse i duggregn gick jag ner till bilen. Öppnade motorhuven, drog upp oljestickan med ett ryck, oljenivån var bra så tillbaka med stickan o ner med motorhuven. SÅ, då var det checkat! 😊 Nu  kan ni åka ungdomar, Fru Gyver har kollat oljan! 😜

I vår kultur pratar man inte om döden särskilt ofta. Vi lever som om vi skulle leva för evigt. Ingen har kommit tillbaka och berättat vad som händer efter döden. En del har dock varit väldigt nära och beskrivit ett starkt ljus och annat. Vi har lite olika uppfattningar om vad som händer efter detta. Jag lever i tron att det inte är slut. Något annat, troligen ännu finare blir vår nästa fas men vi tänker som i så många andra fall - vi vet vad vi har men inte vad vi får så därför vill vi stanna kvar i nuet.

Så gick kanske tankarna även när vi var ett växande foster. Det kanske är som de här bäbisarna diskuterar.

I en gravid kvinnas mage låg två bebisar. Den ena frågade den andra: 
- Tror du på liv efter födseln?
- Så klart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som komma skall.
- Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det livet vara?
- Jag vet inte, men jag vet med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi med våra egna ben och tar in näring genom munnen.
- Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort. 
- Jag tror att det måste finnas något, Och det kanske är annorlunda mot vad vi är vana vid. 
- Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från efter födseln. Födseln är slutet på livet. Och när det kommer till kritan så är inte livet mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.
- Jag vet inte precis hur livet efter födseln kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och att hon kommer att ta hand om oss. 
- Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du att hon är nu?
- Var? Överallt runt omkring oss. Det är i henne och av henne som vi lever. Utan henne skulle den här världen inte finnas. 
- Jag tror i alla fall inte på det! Jag har aldrig sett mamma, och därför är det logiskt att hon inte existerar. 
-Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne sjunga eller känna hur hon påverkar vår värld. Eller hur? Jag tror att det finns ett riktigt liv som väntar på oss och att vi just nu bara förbereder oss för det!

Kanske det är så det är....kanske vi bara är här på jorden och förbereder oss för något annat? Eftersom vi fått leva ett fint liv så är vi ju så tacksam att vi föddes och får så många år som vi nu kan få, även om Mats inte fick riktigt 70 år så har han förhoppningsvis kommit någonstans där det är ännu finare. Förhoppningsvis har han träffat alla andra som lämnat oss och förhoppningsvis ses vi igen.

Tills vidare går jag till synes ensam vidare på stigen men egentligen finns du Mats vid min sida även framgent. ❤️❤️❤️❤️