Fina höstdagar
Idag kunde jag överlämna COOP-kortet till hemtjänsten så nu kan de handla till Mats bror. Ett jobb mindre för mig. Åkte och köpte nya lakan o påslakan till honom o talade också om för honom att hemtjänsten nu kunde handla då de hade fått kortet. Han var väldigt fokuserad över att han skulle putsa fönstren och hur skulle han kunna göra det på utsidan? Jag bad honom att bara putsa insidan. Att vända fönstret och samtidigt ha koll på persiennerna kändes som en alltför svår uppgift.
Denna diskussion tog ändå en kvart och då drog jag mig sakta mot dörren för att åka hemåt. Fult? Ja kanske, men ibland orkar jag inte köra diskussionen i botten. Det känns som att det inte finns något slut.
Han blir sämre och sämre han också tycker jag. Igår tog jag med honom till Märta som fyllde 83 år. Hennes bror Arne, 92 och hans fru May 91 var också där. Mycket gamla minnen avhandlades och då hade Ove en rätt bra dag. Idag har det varit många telefonsamtal, bl a där han talade om att jag inte behövde handla till honom den här veckan för hemtjänsten hade gjort det! 😲 men för säkerhets skull så läste han upp hela matlistan för mig i alla fall. Flera telefonsamtal på eftermiddagen. Bland annat vad kostar matbrickorna....och så går det en bra stunds diskussion där.
Jag har väl kanske mycket annat att fixa så att jag inte har riktigt tålamod nu.....
När jag ändå var ute och körde så åkte jag till Själevads kyrka och nu är gravstenen på plats så jag gjorde även i ordning blommor och annat.
Tänk, den här stenen tog Mats hem från Järvön för några år sedan. Den var tung men han skulle absolut ha med sig den i båten. I alla år har den legat ute på vår altan. Den har fungerat som tyngd på vädringsstället och annat. Helt plötsligt ramlade ögonen på den för mig och jag kollade om den gick att använda som gravsten och det kunde Ådalens stenhuggeri fixa! Tack för det!. Med tiden ska även mitt namn graveras in.
Urnnedsättningen är inte gjord ännu men på något vis så känner jag närheten av Mats på den här platsen. Märkligt eller hur? En kvadratmeter på en kyrkogård där det legat en massa blommor från begravningen symboliserar en stunds möte med Mats....Han finns i och för sig lite varstans. Särskilt här hemma.
Igår började jag lyssna på en bok som heter Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Hon förlorade sin man och skriver om tiden efter. Ett sätt att hantera sorgen.
Då går de sista veckorna och dagarna i repris. Vi pratade alltid mycket men särskilt sista tiden. Ändå skulle jag vilja göra om de sista två dygnen. På torsdagen var vi ju till grannarna på fika. På fredagen sov han väldigt mycket men åt ändå litegrann och pratade lite. Däremot lördagen sov han mycket men någon av dessa sista dagar sa han; Nu är det nära. Jag vet att jag bad honom beskriva hur han kände men det kunde han inte. Tänk, sedan på lördagkvällen sa han också Jag dör. Korta meningar men som finns tatuerade i mig. Det sägs ju att hörseln är det sista som lämnar oss och det stämmer nog. Jag är nog inte känd för att ha hög och stark röst men sent på kvällen när jag ringde till sköterskorna på SSIH för att få råd om jag kunde ge en morfinspruta trots att det bara gått en timme sedan förra så sa han Prata inte så högt! Därefter kom de sista avslutande minuterna. De sparar jag för mig själv.
Idag läste jag också hans dagbok. Mestadels innehåller den hur han mår resp dag, när och vilka mediciner han tar men den 27/8 skriver han:
Jag tycker sjukdomen breder ut sig lite varje dag. Får ingen plattform att känna mig lite trygg på. Det är nya förändringar om än små som jag måste förhålla mig till. Är också orolig över saker jag inte hunnit göra då sjukdomen ständigt inskränker mig.
Undra vad det var han hade tänkt göra? Visst det finns alltid jobb att göra men han gjorde väldigt mycket. Jag ser det var jag än går. Saknaden är stor men jag måste orka köra vidare för våra barn och barnbarns skull. Det går för det mesta bra men sorgen kommer i vågor, precis som Joan Didion säger. Ibland sänker sorgen mig mer än annars. Beror kanske också på hur utvilad jag är. Man är känslig....
Eftersom jag aldrig behövt bry mig i tekniska grejor så känner man sig ju som att man jobbar med tumvantar på så fort man ska göra något av "Mats jobb". Jag skulle klippa gräset på uteplatsen förra veckan men fick inte in elkabeln i uttaget. Det visade sig att den var trasig så sagt och gjort, jag for och köpte en ny kontakt. Efter tjugo minuters jobb, värkande händer för att kunna få dit mittendelen av kabeln som ju är tredelad så är den nu monterad. Hi, hi....jordfelsbrytaren höll när jag testade så den är nog rätt monterad men hur svårt kan det vara? Det är tre små sladdar som ska skruvas fast på tre ställen 😜. Mats skulle aldrig lägga in en bild på en reparerad kontakt på Instagram el dyl men se det gör jag 😁😁😁
Eftersom det är tidig väckning av missen så är det dags att sova nu. Silky har redan gjort kväll. Gonatt!
Har tänkt mycket på det jobb du fick "ärva" av Mats dvs hjälpa Ove..... Känns skönt höra att du kunnat "lämna över" lite av den bördan till hemtjänsten.
SvaraRaderaStarkt av Mats att skriva dagbok om hur han mådde och kände sig. Jag har funderat hur Mats egentligen mådde och hur mycket han egentligen berättade av det. Han kanske var helöppen mot dej men känner jag honom rätt så höll han nog inne vissa detaljer. Jag har ju själv varit riktigt illa ute och än är det inte över. Vet att jag blev tystare och tystare ju sämre jag mådde. Till Harriet sa jag mycket men inte till andra - jag ville inte oroa dem - samtidigt vill man ju inte att det bara smäller till heller och de närmaste inte fick nån chans. En avvägning av den högre skolan.
Man ska inte säga att det är roligt att läsa bloggen för det är det inte men det är mycket intressant att följa det du skriver - för du skriver så fint och medryckande. Finns även en hel del att lära sig kring det här med sorgen som du drabbats av. Man tänker inte i dem banorna förrän man själv drabbats.
Styrkekramar från oss som beundrar din styrka......