Hejdå Solna! Ready for Take Off!

Jag har ju lite olika saker för mig mest varje dag. I torsdags gick jag på en lång promenad runt Solna.

I Hagalund fanns det bara ett hus i slutet av 1800-talet. Sedan köpte en överste marken och styckade av 70 tomter. Efter ett år var 50 st sålda. Tomtägarna fick bebygga tomterna som de ville. Det enda krav som ställdes var att husen skulle stå 4,5 m från huvudgatan och ha en brandvägg om byggnaden nådde tomtgränsen. Många av tomtköparna var konstnärer och hantverkare och det var vanligt att de hjälpte varandra att bygga och utsmycka husen. Stilarna blandades friskt. Vid den här tiden rådde stor bostadsbrist så de flesta byggde tre hus på tomten för att kunna hyra ut.
1895 fick Hagalund en egen tågstation och vid sekelskiftet bodde ca 2500 invånare här.
Nya byggregler fastslogs. Bl a att mera hållbara material skulle användas. Detta gjorde att husen växte i storlek. Efter andra världskriget beslutades om totalförbud av byggnation p g a överbefolkning och samhället började därför förfalla.
Trots stora protester revs nästan alla av de äldre husen på 1960-talet.
Konstnären Olle Olsson (1904-1972)  gjorde uppror mot rivningarna av gamla Hagalund o det är hans förtjänst att ett fåtal hus finns kvar.
Det här turkosa huset byggdes av Olle Olssons morfar men konstnären färgsatte det. Fint, eller hur?

I slutet av 60-talet och början av 70-talet så byggdes istället 8 st ljusblå höghus. 100 meter långa och 14 våningar höga. Totalt 1800 lägenheter. Arkitekterna såg dessa hus som Atlantångare som körde mot ett Modernt Samhälle där man skulle bo med ljus, luft och grönska. I folkmun kallas området Blåkulla.
Britt Lindeborg skrev svenska texten till Lyckliga Gatan o lär ha inspirerats av Hagalunds historia från "kåkstad" till miljonprogramshusen.
Ja, vad tycker ni? Tänk om den här delen av Solna hade haft villor istället för hyreshus.....

I Hagalund finns också ett åttkantigt Vattentorn

Hagalundsborna hade ju tagit upp vatten ur brunnar och detta vattensystem hade invånarna bekostat själv. 1908 sprängde SJ för en tågtunnel och då sänktes grundvattennivån i området så brunnarna sinade o invånarna fick hämta sitt vatten i Haga källa. 1911 byggdes därför Hagalunds Vattentorn. I slutet av 30-talet togs tornet ur bruk o nu är det som en liten park och utsiktsplats omkring vattentornet.
Jag ska se om det är öppet för besök någon gång då rummen sägs ha högt i tak och p g a fönstren är det ljusinsläpp från alla väderstreck. Säkert jättefint!

Igår var det lördag och Linus fyllde 12 år så då var jag där på födelsedagslunch. Stora killen! och vilken kille sen....Hoppas att man får vara med så att man "får se hur det går" - hur kommer hans liv att se ut? Ja, det är ju flera som jag också vill se hur det går för.......😊
Vilken tur man har som har en sån fantastisk släkt!
När man drabbas av sorg så kom i alla fall min känsla att jag kunde checka ut också - livet var liksom över - men så är det ju inte. Jag har ju massor att leva vidare för. Först och främst barn och barnbarn men sedan all övriga släkt och vänner och som tur är så pumpar alla in energi i mig så att dagarna rullar vidare. Dag läggs till dag, vecka läggs till vecka och månad läggs till månad.

Att göra intervjun på ambassaden gick snabbt o enkelt. Sedan tog det inte en vecka tills jag fick passet heller utan redan på torsdag kunde jag hämta ut det. På kvällen gjorde jag bokningen av resan MEN bara Adam vet att jag är på väg.
Efter diverse utfrågning av Jenny så känns det ju som att hon har en magkänsla att jag dyker upp endera dagen men jag försökte hålla god min o säga att biljetterna är så dyra när det nu är kort  varsel.  Kände mig lite nöjd med det när vi avslutade samtalet igår kväll.

Idag känns det annorlunda. Flyget går 12.25 men redan när jag vaknade så hade jag den där kraftlösa känslan igen. Skulle lika gärna kunna stanna hemma. Tårfyllda ögon...Den där starka Ingegerd som klarar sig själv hon syns inte till idag. Typiskt att hon drog så här när hon behövs som bäst.
Här finns bara en trött och ledsen stackare....men det är väl bara att kamma till sig och skärpa sig.
Eftersom Adam berättade att de hade bjudit hem hans morbror med fru idag så kunde han inte komma o hämta mig på flyget men tågen går ju ofta och när jag pratade med honom så hade jag ju kraft så det skulle väl gå bra att ta tåg.....även om jag vet att det är bökigt när man har en massa packning....och det har jag 😕. Tåget från flygplatsen till Penn Station går bra men när man sedan kommer in på den stationen så ska man ta sig från spåren och upp till vänthallen och det finns säkert hissar men inte är de många och inte är de lätt att hitta heller. Jag minns i våras när jag kom så träffade jag en tjej från Malmö som också gick o letade en hiss. Det slutade med att vi hjälpte varandra att få upp allt vårt bagage genom en trappa o sedan var vi uppe i vänthallen och önskade varann en trevlig tid i USA och Hejdå!
När man sedan är i vänthallen så blir det en väntan och ett stirrande på en informationstavla tills man får veta vilket spår som tåget mot Huntington Station ska avgå ifrån. När spårnumret kommer upp så rusar alla till den nedgången och där är det inte rulltrappor eller hiss utan en trappa igen! Det som ALLTID har hänt tidigare är ändå att någon snäll ung eller äldre man har burit ner min tunga resväska. Sånt händer inte i Sverige eller rättare sagt det har ju hänt men då var det unga utländska killar som kommit fram och hjälpt mig.....😊

Imorse hade ju som sagt den där kraftkänslan totalt försvunnit! Började med att skriva till Adam att jag kanske ändrade min plan och tar en taxi till Jens istället.....bara han är hemma 😲. Han vet ju inte alls att jag kommer! Han bor ju närmare flygplatsen än Jenny så taxikostnaden kanske går att klara 😲

Jag har i alla fall pallrat mig från Solna till Arlanda så Hejdå Soliga Solna! Får väl se hur dagsformen är när jag landar på Newark.

Mitt ressällskap den här gången är lilla älskade Love - Han har ju pass och han måste väl funka som  "medföljande" på mitt turistvisum 😜

Jag har ju alltid gillat att resa så den här känslan som jag har idag att "jag lika gärna kan stanna hemma" är ny men det är väl det här att det är första gången som inte Mats är med, redan är där eller kommer om några veckor. 

Jag har ju rest flera gånger helt själv så det är inte det som känns gruvsamt utan det är väl tomheten som kommer över mig o faktumet att så här kommer det att vara. Detta går återigen upp för mig så där tydligt. 

Det har hänt flera gånger sedan Mats somnade in att jag tänkt att han är hos Jenny och bygger och grejar. Det gjorde han ju flera gånger o jag kom senare. 

Jenny har sagt att hon har samma känsla. Eftersom hon är så långt borta så tänker hon att han är här hemma och jobbar - precis som vanligt. 

Jag vet inte om det var en så lysande idé att överraska dom - ja, när jag går in genom dörren och säger Toodelooo då är det ju kul men just nu vill man bara ha någon som tar emot en när man landar. 

Förra gången jag överraskade dom var när Thea just kommit till världen. Mats hade varit där en månad och byggt hela fina altandäcket. Även då var Adam informerad. Kan fortfarande minnas Mats och Jennys min 😁😁😁. Då var allt kul....juni 2016. Då hade vi inte en aning om vad vi hade framför oss och det är väl tur det. 

Om en timme är jag uppe i luften men det här kan jag ju inte publicera förrän jag kommit fram 😁. Det är söndag och inte alls otroligt att Jens och Jenny läser bloggen så vi avvaktar med lägga ut det här - annars blir de ju ingen överraskning. 

Tjingeling....