Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder

Vi svenskar är väl lite kända för att alltid prata väder och det är ju såklart för att vi har fyra årstider och klimatet ger ju oss ett ombytligt väder. I länder där de inte har årstider utan typ samma väder jämt är det ju inte så intressant att prata väder.

Typ så här låter vi;
- Himmel vad det är mycket snö om det ändå kunde sluta snöa!
- Tänk om vi kunde få snö istället för denna is!
- Fy, vad det är varmt!
- Åh, denna kyla!
- Vad jag är less på att det regnar hela tiden! Jag bokar en resa till "värmen"....då har vi glömt hur härligt vi hade det när det var varmt hemma. 😜
- Om vi ändå kunde få lite regn, det är ju så torrt!
- Himmel vad det blåser.

Så där håller vi på....De enda som egentligen har rätt att tycka till och önska väderförändringar är väl kanske jordbrukarna.

Men vet ni....även här i USA pratas det väder en hel del. Väderleksrapporterna är ingående och utförliga så det snöoväder som kom i tisdags meddelades i alla kanaler dagarna innan och gjorde att redan på måndagkväll kom ett meddelande att dagis skulle hålla stängt på tisdagen.
Leo väntade förhoppningsfullt att det skulle komma ett meddelande att hans skola också skulle vara stängd men det kom inget meddelande förrän vid lunchtid på tisdagen att de skulle sluta en kvart tidigare p g a vädret.
Terminen förlängs i juni med de dagar som skolorna håller stängt under vintern men när jag säger till Leo att han får längre sommarlov så svarar han att han hellre är ledig på vintern. Så tycker man när man inte har vinter så lång tid. 😁

Föresten, vad är det som händer i skolan? Man längtar och längtar till att börja skolan och så skuttar man dit som 5-6-åring och sedan kommer man upp i mellanstadiet och har helt eller delvis tappat lusten för skolan. Är det förpuberteten kombinerat med tråkigt upplägg på lektionerna eller är det kanske de stora klasserna på 25-30 elever och en lärare?
Ja, det finns nog flera svar men det är tråkigt att så många tappar den där längtan till skolan.

Tillbaka till vädret...
Jag följde Leo till bussen på tisdagsmorgonen och det var kallt men ingen snö så han for iväg - om än lite motvilligt då han ju som sagt gärna ville vara hemma om det blev snö. Han älskar ju snö och de är inte ute så mycket på skolrasterna. Skolledningen har olika åsikter om varför de ska vara inne. Det är för varmt på sommaren. Det är för kallt på vintern och det är för blött och jag vet inte allt.
Jag visade honom en bild från som våra grannar i Bäck hade lagt in på Instagram och som visade en härlig vinterbild med barnbarnen lekande i snöhögarna.
Leos kommentar var: It´s not fair! Det är inte rättvist! Leo skulle nog vara ute och gräva i snöhögarna hemma i Bäck från morgon till kväll.

Under förmiddagen började det snöa och det slutade med typ 3 cm vilket för en nordbo ju inte är något alls men det är nog lika bra att skolor är stängda för många har sommardäck och i bästa fall All-round-däck och med väldigt mycket trafik så kan det bli ett himla kaos om något händer.

Vi var ute och skottade infarten när Leo kom hem från skolan och direkt kom minnet tillbaka till när jag skottade här "förra gången".
Det var i mars 2017. Mats hade precis fått veta diagnosen och till och med vädergudarna skakade på sig och skickade in en snöstorm över Long Island.
Jag hade varit här i två veckor då och han ringde och berättade vad provsvaret visade;
- "Det var cancer i den där jäkeln".
För mig stannade hela världen upp men för honom var det "ingen fara". När jag sa att jag omgående skulle åka hem så sa han bara;
- Nej, stanna där. Det går ju så bra för dig att ta hand om Thea.
Sen kom en tid då jag sa till honom varje dag att jag åker hem och då han svarade varje gång att;
- Nej, det går bra det här.
När snöovädret kom så var jag i så dåligt skick på grund av oro så magen värkte. Jag gick därför ut och skottade men det var så tungt så jag klarade det nästan inte. Infarten krävde mycket mer muskler än vad jag hade men altanen kunde man "styra" snön över kanten så där var jag mest och kämpade. Tårarna rann men samtidigt gjorde jag mig av med en massa adrenalin och oro som jag bar på.
När det gått någon vecka så pratade Jenny med honom och sa typ:
- Nu åker mamma hem! Punkt. Vi kan inte vara här både hon och jag och du åker in och opereras. Då ändrade han åsikt. Jenny hade sagt till på skarpen.
Jag åkte hem och kom till Umeå samma dag som han skulle skrivas in på Umeå sjukhus. Även Jens var där så han hämtade mig på flygplatsen.

Det här fotot är från måndagen den 10:e april 2017. Jag har just kommit till Umeå sjukhus. Vi ska träffa de tre läkarna som ska operera honom imorgon plus plastikkirurgen och narkosläkaren. Från den här dagen ändrades Mats liv en hel del och även mitt men in i det sista så försökte vi göra det bästa av situationen.

Mats ändrade åsikt efter operationen och sa att det var sååå bra att jag kommit hem. Han insåg inte förrän efteråt vilken stor operation han gått igenom och hur allvarligt han drabbats....eller föresten, jag tror inte att han förstod allvaret förrän långt senare.

Ja, minnet dök upp i tisdags när jag var ute och skottade med Leo och tårarna rann igen. Återigen en händelse som påminner mig om Mats. Han finns med mig överallt.

På onsdag var Thea sjuk så vi var hemma från dagis. Jenny jobbade hemifrån och jag vet inte om det var på grund av det eller om det var något annat men Thea var som ett monster. Jag har ju varit borta ifrån henne 14 dagar så jag har ju tappat andraplatsen som jag hade intagit rätt ordentligt - efter Jenny men t o m före Adam många gånger. Nu åkte jag ner utom synhåll från tätplaceringarna. Hon var sååå arg. När Adam kom hem så fick han sig en skopa också. Det var BARA mamma som gällde. Men mamma jobbar på onsdag kvällar så hon åkte. Thea förvandlades från monster till en riktigt trevlig liten 2 år och 8 månaders flicka så kvällen gick bra.
Under dagen, när hon hade monstertakterna i sig, så gick jag och funderade på att ge upp det här experimentet/projektet att "jobba" här. Det kändes som en omöjlighet att klara det ytterligare 10 veckor. Man har ju hört talas om The Terrible Twos men har antagligen helt glömt bort hur det är att handskas med tvåårstrots/treårstrots så det var en tuff dag.

Idag är det Valentine´s Day - Alla Hjärtans Dag och Thea var fortfarande sjuk så jag återupptog tanken om att jobba vidare 😊 och Thea och jag var därför hemma. Jenny åkte till Farmingdale och jobbade och dagen har förflutit riktigt bra. Thea har alltså återigen drabbats av en förkylning men monstret försvann så det har gått bra. Ikväll tog Jenny febern på henne då vi kände att hon blivit så varm nu under kvällen. 40,1° visade termometern....eller rättare sagt 104,2°F.
Så återigen drabbas hon av en sjukdomsvecka! Stackars lilla Thea. Hon hinner inte vara på dagis många dagar förrän det är dags igen för en hemmavistelse.
Under tiden tickar dagis-fakturorna in.... $1272/mån..... och ingen föräldraförsäkring kickar in. Återigen så måste vi inse hur fantastiskt bra vi har det i vårt land! Glöm inte det! Även om det regnar, blåser och snöar mycket så har vi det väldigt bra....ALLA har det bra.

Här finns inte alternativet för alla att ha sina barn på dagis. Alla kan inte gå till doktorn då de blir sjuk. Skolorna i de "finare" distrikten får in mer skattepengar så de kan erbjuda bättre skolor och det med lägre inkomst kan inte köpa husen i dessa områden då de är avsevärt dyrare. Klass-samhälle eller socialgrupp ett, två och tre - helt klart!
Ja, det går att räkna upp mera men jag ska inte tråka ut er med det.
Jag har nu provat på under flera långa perioder att leva vardagen här och dessutom lite som "immigrant" då jag inte bemästrar språket till 100 %. Jag har det ju dessutom väldigt förspänt jämfört med immigranter både här och hemma i Sverige.
Nu kan jag nog mer engelska än den svenska som immigranterna kan därhemma men jag kan ändå känna mig frustrerad när jag inte hittar ord att förklara mig med. Hur känner de sig?
Det är lätt att tro att folk är lite dum i huvudet om de inte kan språket men se....så är kanske inte fallet. 😜

Kan vi bara språket så blommar vi ut 😁