En dag med bil och eftertanke

Jag har tillgång till Adams bil i två dagar nu då han ska jobba inne i city och stannar över hos sin mormor för att slippa pendling tidigt på morgonen och sent på kvällen.
Vad gör man då? Ja, man skulle ju kunna ge sig iväg ut i någon fin park här på Long Island. Det är en härlig vårsol och nästan ingen vind.
Det finns en hel del att se men jag tog en sväng till IKEA!
Jenny brukar åka dit ibland för att bunkra Kalles kaviar och några andra svenska produkter. Nu har jag fyllt på förrådet lite och ikväll blir det kålpudding med lingonsylt till middag 😊

Det här är mina föräldrar när de gifte sig 1951. Vilka drömmar hade de när de stod där framför prästen? Hur mycket av drömmarna uppfylldes? Jag har inte känslan av att livet blev som de tänkt sig  men det är min känsla o jag kan inte fråga....

Idag är det 26 mars och hade min mamma levt så hade hon fyllt 90 år idag. Nu lämnade hon oss redan för 23 år sedan och när jag tänker tillbaka så lämnade hon oss några år före det också p g a sjukdom.
Vid den tiden var mitt liv som en snabb karusell. Jobb, tonåringar, hem, Mats företag som tog mycket av hans tid. Ja, allt som vi har när vi är mitt i livet.

Undra hur det känns att ha en mamma att resonera med? Det känns som väldigt länge sedan jag kunde göra det.
För 13 år sedan dog även min pappa men han blev ju 86 år i alla fall så det var väl lite mer förståeligt.

I helgen när Adams föräldrar var här kom vi in på spåret vilken som var äldst i familjen och då insåg jag att DET ÄR JU JAG!!!
Jag har inga mor- eller farföräldrar i livet, inga föräldrar. Jag är äldre än min enda bror. Pappas två bröder är borta och de hade inga barn. Mammas två systrar är borta. Däremot lever hennes två bröder men dom har jag ingen kontakt med alls. Jag är äldst bland mina kusiner.

Jag står, med andra ord, längst fram i kön och det är ju rätt att jag lämnar in först. Då bryts ju inte kedjan.
Det är ju fruktansvärt när det blir brott bland länkarna längre ner i kedjan.

Detsamma var det för Mats. Han stod på tur i sin familj men det är svårt att acceptera att man ska "ta ner skylten" innan man fyllt 70. OM man inte är ordentligt sjuk förstås. Då är det snarare en befrielse. Man ska kanske inte klamra sig fast alltför mycket. Vem vet, det är kanske ännu finare dit vi kommer.

Tills vidare njuter jag av varje dag. Jag får vara mormor nära mina barnbarn och jag får vara mamma nära mina barn och det är en stor lycka. De ger mig så mycket och jag försöker ge tillbaka och nu pratar vi inte saker eller pengar utan bollplank för olika tankar som alla har.

Ha det fint! Här blir det kålpudding till middag 😁😁😁