Energitapp

Jag har successivt tömts på energi den senaste veckan. Kände mig lite bättre i förrgår men igår och idag var jag återigen risig. Känner mig ungefär som trädet på bilden plus ont i magen. Eller är det kanske en röntgenbild av min mage?? 😊

Skulle jag rita hur den känns så skulle det se ut så här. 

Jag har tydligen missat att tanka och istället kört på ångorna från andra och se det räcker inte för mig. Till slut så rasade jag ihop. Inte fysiskt men så här känns det inombords. 

Tankarna går runt runt och helt plötsligt så är man i en återvändsgränd. Det gäller att hitta ut ur labyrinten. Jag tycker att jag oftast klarar det rätt snabbt men ibland tar det tydligen lite längre tid och så är det nog nu. 

Idag skulle Jenny på ett möte med andra studenter som också skriver avhandlingar och som är inskriven på universitetet i Stony Brook. Hon tyckte att jag skulle följa med. Adam hade redan frågat mig om jag skulle följa med honom och gå i en park i närheten där han skulle jobba och jag tackade nej då. 

Hade mest lust att krypa in och gömma mig någonstans. Lägga mig ner och dra något gammalt över mig. 

Efter lite motstånd så gav jag med mig mot Jenny och följde med henne. 

I Stony Brook finns Avalon Park. En blandning av Råstasjön med fåglar och någon av vandringslederna i Skule. Jättefint. 

Det konstiga är väl att även om man rasat omkull så har man rötter som sträcker sig låååångt ut omkring sig. 

En del rötter klamrar sig fast på en sten och borde egentligen inte klara sig men med hjälp av de andra så stöder de upp mig. 

De här rötterna heter barn, barnbarn och vänner. Människor som ger mig energi. 

Den största delen av skogen visar inga tecken på vår men helt plötsligt är det en som är av en helt annan uppfattning och står där med vårkläderna på sig. 

En av vägarna hette Rhododendron Road. Den vägen skulle man gå om några veckor! Tänk när allt blommar ❤️

Efter ett par timmar i skogen där jag såg det mesta i beige eller grått så började världen bli lite färggrannare. 

Initiativtagaren till det här projektet att "klä" några träd utanför Long Island Museum är konstnären Carol Hummel. 200 volontärer gjorde projektet möjligt. 

Jag är ingen Moster Duktig men det är ingen idé att ligga där i en hög. Det är dags att klättra upp igen.

Förhoppningsvis är det en formsvacka som jag jobbar mig ur inom kort. The show must go on.