Ongan, som han sa min arbetskamrat som hade Junseleanknytning.

 Vi hade ett fantastiskt väder i lördags så Leo o jag gick först en lång promenad med Roxy i skogen vid Breeze Park. 
Jag vet inte hur det här gick till men Leo trasslade till det för sig men han kom loss tack och lov 😁.
Det är ju så när man är 11 år att helt plötsligt måste man göra något extra. Hur tråkigt är det inte att bara gå där rakt upp och ner? 😁😁

Sen åt vi både lunch och fika på altanen. Leos och mitt första vårfika på altanen!

Oooops, jag somnade dessutom i stolen och solen en stund. 😎

Vips så hade krokusen rusat upp ur gräsmattan och rabatten. Törs man hoppas att vintern är över?

Det har varit körigt i några dagar. Det började väl egentligen redan då i helgen då Jenny var helt tom på energi och sov därför en hel del.

På lördagkväll hade vi Lider, Valerie och Gabriel på middag så det blev kanske lite sent och sedan tappade vi ju en timme på natten till söndag också eftersom vi nu har övergått till sommartid så söndagen fick ju en lite ”dagen efter-känsla”.
Jag har ju känt så här länge men nu har ju ens barn kommit upp i medelåldern också 😁 he, he….så det räcker att vara uppe lite längre på kvällarna. Man behöver inte dricka alkohol för att få lite ”hangover”. Lite sömn ger liknande känsla.

Man får börja festerna tidigare så att man hinner med allt surr innan kl 22.00 😜

Som tur är så umgås man med likasinnade så även gästerna har svårt för sent nattsudd. 

På söndag var det milt väder och regnskurar så då sinar krafterna bara för det. Dessutom började vi misstänka att Thea återigen höll på att bli sjuk. Hon var varm som en liten kamin och satt mest i soffan och såg ”show” som hon säger och åt lite lite grann. 

Helt fantastiskt nog så piggade hon på sig så det blev dagis på måndag. Jenny hade däremot en tuff natt. Hon fick väldigt ont i magen på förnatten och spydde sedan vid 01-tiden. Hon måste ha fått en släng av magsjukan som går på skolor och dagis. 

Samma natt fick Jens magsjuka och han vände sig avig i flera timmar innan det var över. Men det enda gemensamma är att de är syskon. De har inte träffats och inte heller träffat samma människor så de kan ha smittats genom dom. 

Vi andra har klarat oss hittills men tyvärr sinar energin ändå för oss då Thea håller igång på nätterna så mycket. Vad gör man? Man borde ha varit utbildad förskollärare, barnläkare, barnpsykolog eller åtminstone känt någon som är det för att läsa på nätet räcker ju inte. Själv har man ju bara ett antal år i skolan plus lite extraslöjd 😁

På nätet får man ju uppslag, Ja visst! men det fungerar inte i praktiken mer än någon natt här o där. 

• Hon är ju 2 år och 9 månader så det måste man ju komma ihåg först och främst. 
• Är det alla dessa förkylningar som gör att hon sover dåligt? Ja, självklart inverkar det! Det behöver man inte vara högutbildad för att fatta. 
• Att vara 2 år o 9 månader, innebär ju att man börjat inse att man har rätt stort inflytande på omgivningen i och med att man kan bestämma en hel del.😜 Såna känslor ingår nog i allt som händer i hennes kropp. Även det ska processas när man sover.
• Hon somnar numera tidigare - typ vid 20.00/20.30 (vilket ju är bättre än för några månader sedan då hon var uppe till 21.00/22.00) men sedan vaknar hon efter några timmar. Lagom då föräldrarna somnat. Är det en "dålig natt" så kan det ta ett par timmar innan hon somnar igen. Sånt tar på krafterna. Sen tar det ytterligare en stund innan föräldrarna somnar.
• Hon växer.
• Hon är på dagis från typ 09.30 - 16.30. Sånt tar energi
• Hon ska förmedla sina tankar o sin vilja - både på engelska och svenska.

Några exempel;

Du måste komma till min födelsedag och äta cake!

Kan jag sitta i ditt lap?

Har Roxy ont i legget?

Kan du zippa den här?

Vad gör du Thea? Jag lookar på skorna. Those are fina. 

😍😍😍😍😍😍😍😍😍😍

• Känner hon kanske att Jenny är stressad då hon både ska förbereda inför de lektioner hon har på måndagkvällar, onsdagkvällar och fredagar? Är det kanske en back lash på att hon känner att Jenny behöver tid själv och då blir det precis tvärtom för Thea. Hon blir som ett plåster på Jenny. 

Jenny försöker skriva sin avhandling och det gör man ju såklart inte med ”vänsterhanden”. Att skriva en avhandling i filosofi kräver ju att man dels läser otroligt mycket men sedan "filosoferar" o utvärderar det man skrivit - detta i skrift och på engelska i hennes fall. Kanske inte ultimat att göra det samtidigt som man är småbarnsmamma men så blev det. Jenny har läst i många år för att ta sig hit där hon är nu. Hon har gjort ett fantastiskt jobb. Immigrant som hon är. Såklart vill hon fortsätta nu. Det är ju ett ämne hon brinner för men visst blir hon trött. 

I natt hade Thea feber igen och en besvärlig hosta som dessutom är ännu värre så fort hon lägger sig ner så idag är hon hemma från dagis. När Jenny ringde dagis och sjukanmälde henne så berättade förskolläraren hon pratade med att det hade varit otroligt mycket sjukdomar detta år. Typiskt att Thea började på dagis just i år!

Jag köpte en present till henne när jag var inne i city härom veckan. Det var bra att hitta den idag. 😊

Slime är ju kul att jobba med.

Hon är inte direkt sjuk men behöver sova o ta det mer lugnt under dagen än vad det blir på dagis. 

Möjligen kan veterinären/doktorn Thea ge oss andra en spruta så att vi inte blir sjuk. Mycket bra att ha en hemmadoktor!

När man tittar på Instagram så ser man ju alltid fina familjebilder eller fina middagar. Inga sjuka barn som är vaken på nätterna. Inga barn som inte vill äta. Alltid rosenrött men är livet så för andra? Är vi de enda som har jobbiga nätter? 

Jag gör som de övriga och lägger in en harmonisk familjebild på bloggen 😜 Allt är rosenrött. 

Ha, ha, nej, mig lurar man inte. Det är inte ”mina barn och andras ungar” även om man tycker att ens egna telningar är helt fantastiska och duktiga så är vi nog rätt lika. Det är bara det att vi inte visar på Instagram hur livet ser ut egentligen. Kanske inte ens talar om det med andra?

Jag gör något som väldigt få gjort. Jag bor hos en barnfamilj. 24 tim/dygn i ca 5 månader. I ett annat land med annan kultur, med andra regler och lagar. Barnen kan inte leka på gatan som så många barn gör hemma i Sverige. Deras kompisar bor inte ens här på gatan utan några gator bort och dit måste vi endera promenera eller skjutsa med bil. Inget stort problem alls men tänk va lätt vi hade det därhemma när våra barn växte upp. 

Vidare...här är jag utan mina egna saker, utan mitt eget hem att åka till emellanåt, utan Mats att prata med om det som bara vi kunde ventilera mellan varandra. 

Emellanåt tänker jag; hur många skulle göra det här och då tänker jag inte bara på mig själv utan även på Jenny o Adam som har mig boende här. 

Vi bor långt ifrån varandra men har kanske tillbringat mer tid ihop genom åren än de som bor i samma stad eller by. Det har blivit både kvantitet men det är också väldigt stor kvalitét på våra träffar men visst är det ett lite speciellt projekt? Om DU tänker efter; skulle du göra det här projektet?

Vi klarar det väldigt bra - annars skulle jag ju omgående åka hem! Det är ju inte värt relationen i stort. Jag känner ju att jag hjälper till en hel del i vardagslivet men samtidigt så varken vill jag eller ska jag vara ”förälder”. Föräldrarna själv är bäst på det. 

Mycket förändras ju mellan generationerna. Jag tycker nog att Mats o jag jobbat hårt OCH haft två barn, hus och hem att ta hand om. Ingen av våra föräldrar fanns där o hjälpte oss och därmed fick vi lösa allt själv. Jag tycker själv att vi klarade det rätt bra men visst var det jobbigt ibland. Det är väl en del av livet - det är inte rosenrött hela tiden. 

Vi fick inga bekräftelser på Instagram eller Facebook. Det var ju inte så då. Nu ser man ju hur många som helst som har tryckt på Gilla-knappen för att någon gjort middag. 

Visst, det är MYCKET som är kul och trevligt att få umgås med sina barnbarn men att vara ”barnvakt” har jag inte lust med. Till alla som ställer upp för sina barnbarn och är barnvakt o annat så säger jag bara; Bra jobbat! Ni är fantastiska men jag tror inte att jag är sämre för att jag vågar säga att jag inte vill vara barnvakt. Numera lever vi längre och är dessutom ofta rätt frisk. Vi har kunnat gå i pension och med lite tur så får man/jag några år där jag kan göra sånt som jag inte alls kunnat lägga tid på då det varit fullt upp med jobb och familj för att vårt vardagspussel skulle falla på plats. Så en del av mina tankar under denna tid är vad ska jag ta tag i när jag kommer hem. Lite planer har lagts men för att inte sätta för stor press på mig själv så berättar jag dom inte nu. Vi får väl se vad som händer. Blir det för mycket karusell kring mig så blir det inget alls. 

Tycker du att jag är egoistisk som bestämt mig för att leva Mitt Nya Liv på det sätt jag beskriver? Själv o inte barnvakt men gärna tid, tankar och funderingar med barn och barnbarn. Sorry, men det är mitt val och jag känner att det är rätt för mig. 

Ska jag lyfta något som är helt fantastiskt med Jenny o Adam så är det att de ALDRIG har något barnpassningskrav eller önskan om det. De uppskattar att jag finns här som en tredje vuxen att kunna hjälpa till att få vardagspusslet att lägga sig lättare men det innebär inte att de tar något för givet. 

Jag hör ofta från de båda hur mycket de uppskattar det jag gör. Sånt blir man glad av. Mycket mer än ett slentrianmässigt tryck på Gilla-knappen. Här kan vi prata bekräftelse på det jag utför!

Detsamma gäller Jens och Stina. De har inga barn så att de behöver barnvakt men de är också så självständiga så att jag aldrig behöver rycka in där heller på något sätt utan när vi träffas så gör vi saker tillsammans och har trevligt. 

Tycker du att det låter gnälligt och fel det jag skriver om att inte vilja vara barnvakt?  Då har jag nog inte kunnat förmedla vad jag känner men om du läser kommande stycke så är det nog många som blir avundsjuka. 😊  

Jag vaknar varje morgon med att Thea kommer nerför trappan, kollar i glasrutorna om jag är vaken. Öppnar dörren och kommer springande till min säng. 

Vid 07.30-tiden kommer ofta Leo också för en stunds sakta vaknande tillsammans med Thea och mig i sängen. 

Visst det är många förkylningar men f ö har jag friska barnbarn.

Snacka om att jag har det bra!! 

Ongan, är Ångermanländska och betyder Ungarna. 

Min mamma kom från Junsele så den dialekten har jag hört och lärt mig förstå genom åren. Kanske genom henne så fick jag också upp ögonen (och öronen) för Nicke Sjödin o har flera av hans böcker därhemma. De är skrivna på Ångermanländska och på ett roligt sätt. Tyvärr gick han bort när han var 75 år men hans son Jacke Sjödin har ju samma talang att uttrycka sig så på det sättet lever han vidare i ord och musik. Ulrika Bodén har ju dessutom tolkat Nicke Sjödins texter så hennes musik har jag lyssnat på flera gånger också. Jag gillar den här dialekten. Det är kanske mina rötter och minnen som vaknar till liv. 

Här kommer berättelsen Lagledarn utifrån boken Odôgdern som Nicke skrev 1985. Läs och njut 😁

Lagledar va du
bar väskern å lästn
å remnåla häri kepsn.

Om vi låg ônner
vä 5-0 i halvtid sa du:
- Dä gå fint, pojka.
Vi ta dom.
Sen förlore vi
vä 9-0
å kaste lerbôxern
å benskydda på däg
å lova ti härmsn:
- Aldri mer nan fotboll.

Men du tänne pipa å sa:
- Näste söndag ha vi Tåsjöa.
Dom ta vi.

Ende kritiken du hade
va då vi sköt för löst:
- Si hôr han skjut!
Timotejen viks int!«

Men om dä va hårlskôtta
vant du sä noga
vart bolln for:
- Jävla bra skôtt!
Hadd ä dänne gått in
hadd ä vorte mål!«

Lite retfull
kônne du vära,
å en gang skrek du
sä dä hörles
över hålv e Helgum:

- Lägg straffen du,
Nils Eric,
som ha tege studentn!
Fali snen straff vart e.
Inge mål,
inge stabbskôtt ens.
Dä vart inkast,
å inge mer straffläggning
för min del.
Men bra mycke poänga
skräpa vi ihop
tack vare taktiken
du lärd oss
då dä stog 0-0:
- Spärk en
åt hälvet!

Hur feck du na pengar
å räck tell?
Int fanns nan Bingo
å int feck vi na tå kommun.
Likt förbannat
åkt vi buss
bå åt Graninge
å åt Norråker.

Ibland feck bussförarn
spela vänsterytter.
Han va int sämst."

Hejdå! Nu måste vi gå!