11 april - ett datum jag minns extra mycket

Idag är det den 11 april. Det är ett datum som är som intatuerat i mig. 11 april 2017 var dagen då Mats opererades i Umeå. Jag kom med flyg från USA direkt upp till Umeå dagen innan. Jens var där och hämtade upp mig på flygplatsen. Mats var full av kraft som vanligt och insåg nog inte då vad han skulle gå igenom. Jag var däremot mer skärrad men så är det nog ofta. Den som är drabbad tröstar de som står på sidan. Mats skrevs in på sjukhuset och vi träffade två av dom som skulle utföra själva ansiktsoperationen, en plastikkirurg som skulle utföra "flytten" av nerven från vaden plus en narkosläkare.

På kvällen gick Mats, Jens och jag ut och åt och sedan åkte Jens o jag hem till Övik. 

På morgonen den 11.e skickade Mats ett sms att nu åker jag iväg till operation. Klockan var strax före 08.00 på morgonen. Jag visste att det skulle ta många timmar så det var bara att vänta. Kl 18.00 åkte han till uppvaket. 

Då hade teamet opererat bort tumören som satt bredvid örat. Några lymfkörtlar var också bortopererad. De hade tagit en nerv ifrån vaden och under mikroskop delat den o kopplat ihop den med ansiktsnerven som måst opereras bort i samband med tumören. Den hade ju nämligen vuxit så mycket så den nu var 6 x 3 x 2 cm och trasslat in sig i ansiktsnerven. Tänk, 6 veckor innan, såg man bara som en liten, liten förhöjning. 

Den 12:e april åkte Jens och jag upp till Umeå. De kändes som att sjukvården tagit 10 år av Mats. Han var sig inte alls lik. En av sjuksköterskorna frågade lite mer ingående om Mats brukade vara så här. Även han märkte att det var svårt att få kontakt. Det enda Mats efterfrågade var mat. Inget om operationen. Jag vet inte om det var chocken som hann i kapp honom, om det var narkosen som satt i fortfarande eller kanske en mix av alltsammans. 

Det var tungt för Mats men det var även tungt för Jens o mig. Vi kämpade alla fast på olika sätt. Ja, sen vet alla hur det gick. 1,5 år senare hade sjukdomen spridit sig i hela kroppen men hade inte operationen gjorts så hade vi nog inte fått 1,5 år. 

Så här två år senare är jag i USA igen. Var ju även här ifjol vid den här tiden och då skulle ju även Mats åka med hit samtidigt men i sista stund fick vi avboka resan för honom o istället genomgick han strålningsbehandling för de tumörer som upptäckts mellan lungorna. De fläckar som fanns på lungorna och som vi vetat om under flera månader kunde inte behandlas. Jag minns hur glad han var när han kämpat sig igenom tågresorna och behandlingarna i Umeå igen. Samma dag som han fick veta sitt sista strålningsdatum bokade han resan till USA. Han ville så gärna åka över o träffa alla. I mitten av maj kom han. 

Nu är jag som sagt här igen. Har ju varit här sedan 18 november. En lång tid med mycket tårar och tankar men också mycket glädje med Jens, Stina, Jenny, Adam, Leo och Thea. De har ju gjort att såren har läkt någorlunda. De går upp emellanåt men plåstras om också. 

I förrgår kom vårt "tredje" barnbarn till mig. Pablo ska vara här hos oss till nästa onsdag då Jens kommer tillbaka från Kalifornien. Stina stannar där ytterligare ett par veckor och ska bl a framföra sin föreställning om Tesla både i San Fransisco och Seattle. 

Livet går vidare men det är guppigt emellanåt. Idag pratade jag med Mona som varit till gravplatsen. Hennes pappa ligger i närheten. Hon berättade att det var en hel del snö fortfarande men att dekorationerna börjat tina fram. Hon skulle ta hand om gravlyktan nästa gång hon åkte dit. Då rinner tårarna. Då ser jag alltsammans i repris igen. Både de många åren av liv men också sjukdomstiden och till slut begravning och urnnedsättning. 

Gud, vad jag saknar dig Mats. Jag har så mycket jag vill prata med dig om. Sånt som jag bara kan prata med dig. om. Älskade Mats. Varför blev det så här? 

Nästa stund, torkar jag tårarna och återhämtningen är på gång. Kramar och prat med Thea och Leo och en blöt puss av Pablo gör att livet går vidare. Sorgen måste bara få pysa ut emellanåt. Det är enda sättet att komma vidare antar jag.