Hashtag Done

Det blir många och ibland långa promenader när man har hund. Pablo är jätteduktig för att bara vara drygt ett år men han är inte van vid så små barn som Thea och inte vet jag vad han tänker men jag tror att han vill leka med henne. Hon är ju nästan jämnstor med honom så hon blir ju formligen överkörd när han busar till det. Sånt klarar inte en mormor så jag försöker att hålla dom så långt ifrån varandra som möjligt. Jag vill inte att hon ska få en smäll av klo eller tand när han kör igång. Visst, man borde ju träna honom och det gör vi också men inlärningen går inte från ena timmen till den andra. 

När jag gick morgonpromenaden imorse fick jag se det här hos en av grannarna på vår gata. Det här är väl ändå amerikanskt om något. Jag har då inte sett det hemma i alla fall. Det ser ut som bokstäverna lagts på bilden efteråt men det är skyltar. Varje bokstav har små stänger nerstuckna i gräsmattan. 

Gail har alltså gått i pension och det ska firas. 

Jag har väl också gått i pension men den blev inte planerad i förtid så att man hade ett datum att se fram emot/gruva sig för utan vips så är jag i den situationen. Från 1997 fram till 2016 jobbade jag på IT-företag. Inte med samma ägare och ledning men allt hängde samman så mitt jobb förändrades inte. Jag trodde i min enfald att jag skulle jobba hur länge som helst med detta. Stortrivdes med jobbet. Sa ibland att ni får väl skicka hem mig när jag kommer hit i morgonrocken, gammal och senil. Men tänk vad allt kan förändras. Arbetsplatsen förvandlades till en plats som jag inte tålde se skylten på. Lämnade den alltså bakom mig och får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på hur allt blev. Efter en tid fick jag en förfrågan om att jobba på Övik Energi med det administrativa gällande fiber. Eftersom jag varit engagerad i fiberföreningen i vår by så tog jag det jobbet och trivdes bra även där men nu hade Mats fått sin diagnos och eftersom vi visste utgången så ville jag aldrig göra längre förlängningar av mitt arbete mer än ett par månader. I januari 2018 bestämde vi oss för att jag skulle sluta i slutet av mars. Vi skulle göra "vad vi ville". Vi gjorde mycket - inga jordenruntresor - för det är inte vad man vill göra i ett sånt här läge men bara sånt som dök upp "för dagen" och så USA-resan i april - juni ifjol. 

Mats hade en förhoppning att kunna åka över även i september när han fyllde 70 men så blev det inte. 

Tillbaka till pensionen....Jag har inte tagit till mig att jag är pensionär. När jag slutade på IT-företaget så sa jag till en i ledningen att jag inte alls kände mig klar med arbetslivet men att få ett nytt jobb när man är 60+ såg jag som en omöjlighet. Hade mer att ge tyckte jag men på något sätt så är jag inte säker på det längre. Det som hände mig kapade självförtroendet avsevärt så att ge sig iväg in i arbetslivet igen känns gruvsamt. Visst, jag jobbade ju på Övik Energi efteråt men det kändes aldrig på riktigt. Inte samma känsla som jag haft 18 år innan. Jag fick en social fobi som är partiell. Jag kan flyga och fara över hela jorden själv men jag har svårt att gå på stan i min  egen lilla stad. Möter jag "fel" person så går allt i repris igen. Sen får vi ju inte glömma medlöparna heller. De som bländades av den unga, nya....

Det är märkligt. Jag har jobbat sedan jag var typ 20 år. På många olika ställen. Aldrig haft en känsla av att jag var så outhärdlig som den känsla jag fick de sista månaderna. Hade jag förändrats så kolossalt? Tack vare Mats och våra barn så orkade jag vidare. Utan dom hade det inte alls gått. De talade om för mig vilken typ av person jag mött. Jag hade under alla mina 40 arbetsår aldrig stött på den personligheten tidigare. I varje fall inte så nära mig så att jag blev berörd och påverkad som jag blev nu. Jag lärde mig att aldrig lita på någon! 

Ingen bra lärdom alls vilken jag aldrig skulle lära mina barn men det är nog så man ska vara. Lita aldrig på någon. 

Jag kan nog säga #DONE. Jag är klar med arbetslivet. Nu tänker jag utnyttja samhället, ha, ha....och inte hjälpa till mer. Jag vill inte ut o möta typ hon som bemötte mig på EON i höstas eller liknande personer. Det är för många därute som inte lärt sig respektera andra för den person de är utan anser sig själv vara navet och mittpunkten i världen. Lycka till och sköt er själv! Visst, det ekonomiska kommer väl att bli tufft. Jag har ju inte jobbat heltid och inte har jag haft någon fet lön heller som genererar en bra pension men på något sätt måste det väl gå. Annars får man väl gå ut på en väldigt svag is något år framöver. 

Till dess så tänker jag dricka champagne och äta choklad. Jag är #DONE!