Grattis på halvårsdagen, Maja-Lisa!

Idag fyller Maja-Lisa 6 månader! Det är på barnen man verkligen ser hur snabbt tiden går. Hon kom ju "nyss".  Så roligt att få låna henne flera gånger i veckan. Vi går på promenader. Hon sover ju en stor del av turen men ligger också o tittar på träd, fåglar och himmel. Så mysigt. 

Många promenader gör jag ju också i min ensamhet. Gyllene porten är ju ett ställe jag går till ibland. Här kan man sitta och se ut över Ulvsundasjön och Kungsholmen. 

Går man ner till vattnet så kan man flanera så länge kroppen orkar. Stockholm har så många fina promenadstråk och mycket av gångvägarna går vid vatten. 

Flera gånger i veckan pratar jag också med Thea. En dag ringde hon mig och visade glatt vad hon kunde skriva alldeles själv 😁. Sånt bus gillar man när man är 4,5 år. Hon är duktig på att skriva bokstäver så jag gav henne flera uppdrag om att skriva familjens alla namn och så givetvis "mormor" 😜. Hon klarade det galant och med vänstern dessutom 😜

För ett tag sedan så hade vi flera dagar med vårväder och vips stod Vintergäcken där och ropade "Det är vår". 

När det blev vår i luften började jag jobba med altangolvet. Det har varit mycket alger på träet och det blir väldigt halt när det är blött eller fuktigt. Efter lite googlande om hur man tar bort algerna så blev det en resa till en bygghandel för inköp av 5 liter ättika och en skurborste. Det här är ju ett sånt jobb som jag inte klarar av under någon längre tid så det blev till att dela upp det och skura någon meter i taget men ättika är verkligen ett bra rengöringsmedel. Häll på lite ättika, borsta o gno in det i träet och skölj rikligt med vatten. Skulle man ha lite mer kraft i armarna så skulle man nog kunna få träet helt rent men jag är nöjd så här. Nu är det inte halt i alla fall. Men jag är inte klar så det är bara att fortsätta när vädret tillåter. 

Maja-Lisa har börjat äta lite allt möjligt. Här är det gröt som serveras. 😍 

Under den här pandemitiden så stannar allt upp också. Allt fryser som till is. 

För en tid sedan fick jag veta att en av mina väninnor i Övik förlorat både sin man, sin pappa och sin moster inom tio dagar. Så otroligt sorgligt. Så tungt. Det sitter så djupt inom mig så tankarna går till henne varenda dag. Under ett års tid hade de varit så försiktiga. Inga besök av barn eller barnbarn och så kryper viruset in troligen med hjälp av hemtjänsten och sedan sprids det som en brand. Viruset har ju muterat många gånger under det här året och nu kan det väl vara den brittiska varianten som kommit till Övik och den varianten verkar, om möjligt, ännu mer smittsam. 

I slutet av december fick vi ju veta att vaccinet var på väg och i och med den informationen så såg väl nästan samtliga ett stort ljus i tunneln. Det känns ju som att vaccinet är ju det enda som kan stoppa denna otäcka sjukdom. Tyvärr har ju inte leverantörerna av vaccinet kunna leverera i den takt som utlovades så vi har ju fått in avsevärt mindre vaccin än tänkt. Samtidigt muterar viruset så frågan kommer ju om vaccinet klarar alla varianter av virus som bildas. Det gör ju att det där stora ljuset vi såg i "tunneln" har minskat och känns knappnålstort nu. 

Ännu sorgligare att folk går bort när man är så nära att få vaccin. Som att snubbla på målsnöret. 

I veckan ska Jenny o jag försöka delta i en digital begravning. En annan väninna till mig har nämligen förlorat sin mamma, inte p g a Covid utan här är det åldern. Kommer att kännas märkligt att ta avsked på en begravning via datorn.....men samtidigt är det ju tur att tekniken finns....

Nu är det ungefär ett år sedan vi fick lära oss vad pandemi, Coronavirus och Covid 19 är men vi förstod nog inte då att vi skulle leva med detta även nu, ett år senare. Hur ser det ut om ett år kan man ju undra? Nu har vi som tur är kommit igenom vintern med mörker, snö och kyla och vi går mot vår och sommar men samtidigt har vi alla dessa dagar utan sociala kontakter inom oss så emellanåt är det tungt mentalt också. Man ska ju såklart inte klaga, jag har tak över huvudet, mat på bordet. Jag har kropp som orkar gå och jag har bil som kan ta mig ännu längre men kvällarna och även morgnarna är urtråkiga. Då sitter jag ensam där i soffan och stickar eller virkar och ser TV. Har väl aldrig sett så mycket TV som det här året och tack o lov att man har den....Det vore ju ännu tristare annars. 

Jag vet att man inte ska klaga. Allt kan ju vara mycket värre, det har ju min väninna verkligen fått känna på. Så tungt...

Sen blir man ju också fundersam hur vi kan tänka så olika. Igår samlades flera hundra för en demonstration på Södermalm. De protesterade mot Coronarestriktionerna....De vill att samhället ska öppnas helt. Folket talar, folket har fått nog säger de...Ja, några hundra då men landet består ju av över 10 miljoner så de flesta håller inte med.  

Man kan ju undra vad de demonstrerande säger om alla de som ligger på sjukhuset med Covid....fejkar de? 

Det är nog som det stod i DN härom dagen....

Det finns två sorters människor: De som går före och visar vägen och de som går efter och talar om att det är fel väg. 

Nordanvinden har tryckt tillbaka våren men sälgen fick ju vårkänning i förra veckan så videkissarna står där o gläder oss som går förbi.