Sommaren är över och även ytterligare ett år har gått

Idag är det tre år sedan Mats gick bort. Tre år av saknad. Från början kändes det som att jag var ute på ett stormigt hav. Förstod inte hur det någonsin skulle bli någon sorts vardag som jag accepterade och stod ut med men sorg är väl så…från början känns det som att man sitter i en eka på Atlanten och det blåser storm. Man kämpar för att hålla sig kvar i båten. Ibland har man lust att bara släppa taget och ”checka ut”. Livet tog ju ändå slut känns det som. 

Med tiden går det över i dyningar, långa dyningar. Från början rann tårarna dagligen och flera gånger per dag. Jag vet att jag tänkte att det kommer aldrig att ta slut men det gör det…Nu kommer tårarna med mycket längre mellanrum men slut är det inte. 

Förra veckan fick jag hjälp att förstärka altangolvet vid förrådet som knäcktes litegrann av all snö som kom i vintras. Anders fixade även stupröret på baksidan av gäststugan. Alla rördelar hade Mats köpt hem men inte haft tid att färdigställa. Nu blev det gjort. På kvällen när jag blivit ensam igen så kom det över mig att det här vill jag visa Mats. Han måste få se vad bra det blev. Då kom nästa tanke att jag ALDRIG kommer att kunna få visa och berätta vad som fixats. Det är märkligt att man inte till fullo kan acceptera att han är borta. Några korta sekunder så glömmer jag det och ska ringa o berätta. Han är bara ute på ett jobb.

Anders är helt suverän på att fixa. Tack och lov att jag har honom o hans fru! Jag vet inte hur jag skulle göra annars. Att få tag i en hantverkare är ju som att leta en nål i en höstack. Man skriver upp sig i deras orderblock men sen händer inget. 

Det är nästan som att gå till en läkare för rygg och höftproblem. Hen ser att man går själv, kan sitt personnummer och är hyfsat klar i skallen. Då blir det ett recept på Alvedon och ”Hör av dig om du inte blir bättre”.
Kommer man däremot med en stor knöl som efter provtagning visar sig vara cancer så är vår sjukvård fantastisk! Helt otrolig…den delen fick jag ju se när Mats blev sjuk även om han tyvärr fick en så ovanlig sorts cancer som man inte kunde bota men den ”brandsläckning” som han fick genomgå visade att även ett stort sjukhus som Umeå Universitetssjukhus kan arbeta snabbt och enkelt mellan de olika avdelningarna, röntgen, onkolog, provtagningar mm. Man bad om ursäkt när man inte kunde ordna så att han fick gå och ta en strålning den dagen han var uppe för andra kontroller utan fick åka upp dagen efter. Vadå bad om ursäkt??? Det var ju helt fantastiskt alla andra gånger som de bara lyfte på luren och ringde en mottagning för att få något prov eller dylikt gjort när han ändå var där. Att endast en gång få åka upp två dagar i rad var ju inget. 

Det är kanske så med hantverkare också. Brinner huset eller blir det översvämning då kommer det kanske ett helt gäng hantverkare för att återställa. 

Nu är det ju bara en kökskran som läcker….

Sommaren började ju väldigt gungigt. Min granne gick ju hastigt bort den 28 maj. Våra barns kusin blev pappa den 29 maj. Lilla Melker föds på Sundsvalls sjukhus men flygs snabbt till Umeå sjukhus där han läggs i respirator plus kylbehandling i tre dygn för att sedan värmas upp o väckas. Snacka om panik i lägret! Vilken pärs! Allmän villervalla kan jag tro för de nyblivna föräldrarna och alla oss andra nära och kära. Man tänkte och undrade varför det blev så här och hur prognosen var. Anledningen var att han inte kunde andas själv hela dygnet runt utan ibland slutade han andas. Syrgas mest hela dygnen runt. Många, många prover tas och hela lilla familjen för vara kvar i Umeå i tre veckor innan de flygs tillbaka till Sundsvall där de får stanna resten av sommaren. Lilla Melker får tillsyn av sköterskor på nätterna och på dagarna får föräldrarna ta hand om honom. Vilken start!  Efter en tid får de då diagnosen CCHS. Så ledsamt...Ingen av oss visste ens vad det var. Ca 25 stycken har diagnosen i Sverige. Hur livet kommer att bli är kanske lite svårt att säga nu men det blir troligen assistenter dygnet runt. När han sover djupsömn så slutar han att andas och då ökar koldioxiden i blodet snabbt så man måste putta i honom för att väcka honom lite och syrgasmasken sitter på mest hela tiden. Jag är verkligen inte rätt person att redogöra för allt som hänt och händer runt honom, det här var i alla fall i korta enkla drag. Nu är han tre månader, har ökat i vikt och utvecklas som andra bäbisar men visst är det som att gå på lina för alla runtomkring honom. Man kan ju knappt släppa blicken från honom för att inte missa när läget blir akut. 

I juni gick Thea ut förskolan och det gör man med buller och bång på hennes förskola så man kan tro att hon just försvarat sin avhandling. Resan jag hade bokat till hennes 4-årsdag ifjol, 2020, hade jag tänkt boka om till hennes 5-årsdag i början av juni i år men eftersom våra vaccinationer inte var klar när voucherns förfallodatum närmade sig i mitten av maj så bokade jag in en resa i mitten av augusti istället. Till Jennys födelsedag. Det blev till att avboka även den. USA har inreseförbud så inte ens mitt "mormor-visum" öppnade dörrarna så att jag kom in. Nu är det bara att hoppas att SAS skickar mig en ny voucher via mail någon dag för den här avbokade resan. Har väntat sedan den 8 augusti nu 😳

Lite svårt att förstå hur de tänker over there när det gäller deras beslut om inreseförbud för själv kan de resa runt till samtliga stater utan att ens vara vaccinerade och behöver inte ens visa upp PCR-tester. De kan även resa till många länder i Europa och bara visa negativa PCR-tester men vi från Europa kan inte resa till USA ens om vi är vaccinerade. Sånt är svårt för en mormor att förstå. Igår läste jag en artikel att EU diskuterar att göra likadant. Stänga möjligheten för amerikaner att resa till Europa. Det vore då åtminstone rättvist....tycker en mormor. 

Sommaren har varit helt fantastisk. Sol och värme i både juni och juli. Jag har haft en hel del besök både som övernattat men även som kommit över dagen för att njuta vid havet. Själv har jag också rest omkring lite. Här är en bild från när Karin och jag åkte till Liden i mitten av juni. Fortsatte upp efter Indalsälven upp till Utsikten som det heter i Sillre. Vi är ju uppväxt i Liden och det är ju otroligt fin natur men tyvärr så har skogen växt upp så mycket så många av de vackra utsiktsplatser som vi såg som liten har nu gömts av skogen. Utsikten i Sillre levererar fortfarande en vacker natur, eller hur?

 

Midsommarafton och aftnar i allmänhet är dagar som jag inte gillar längre så den här midsommarafton packade jag bilen och åkte ner till Solna. Där blev jag överraskad av Jens och Stina som kom ut och fixade middag så det blev en jättefin midsommaraftonskväll. Vilken tur att man har dom så nära när det är så krångligt att få träffa Jenny med familj.

Ägnade ett par dagar åt att sy. Jag har ju mina symaskiner där nere och ibland blir längtan efter att få jobba med textilier så stor så då kan det hända vad som helst utanför dörren. Jag försvinner i tyghögarna. 

Några dagar senare drog jag iväg till min kusins fina lilla torp utanför Katrineholm. En liten pärla som de hittat för många år sedan men som de sedan slipat på så nu glänste den än mer. Odlingar med både blommor och mat växte så det knakade och som sagt vädret var som i södra Europa. Däremot i södra Europa hade de inte så fint väder den här tiden. Vi tog tydligen all sol och värme så det räckte inte till dom. 

Ja, det har hänt mycket den här sommaren men det får vi ta en annan dag. Nu är det dags att ta farväl av den 1 september 2021 och gå in i ett nytt år av saknad men det gäller att fylla dagarna med liv och inte livet med dagar. Man vet aldrig hur länge fjädern man har orkar driva en vidare.