Mitt nya liv

Staty av Margareta Krook utanför Dramaten Värmeslingor gör att hon håller 37 grader, sommar som vinter Nu har jag haft besök i nästan två veckor av en kompis från Härnösand. Jättekul! Vi har varit på Trädgårdsmässan ett par dagar, shoppat, flanerat på stan, sett The Whale på bio, sett Vårsalongen på Liljevalchs, varit på Hallwylska museet, njutit i solen när så erbjudits även om denna vår är ovanligt kall och så har vi varit barnvakt till Maja-Lisa en eftermiddag plus mycket mer har vi hunnit med. Ja, vi har haft väldigt fina dagar men tyvärr så avslutades det lite abrupt med att jag blev sjuk. Igen. För att försöka klara att hon inte skulle bli sjuk så bokade vi snabbt en hemresa till henne. Hon har astma och blir hon sjuk så är det åtminstone bättre att vara hemma när man är sjuk plus att där hade hon lite tuffare medicin mot astman om hon skulle drabbas. Tyvärr fick hon utstå en resa med snörvliga medresenärer så min oro blev än större. För varje dag som gått så har jag oroat kollat...

Precis som blommorna har jag känt mig sen i onsdags. Tänk att ligga i soffan o se de här blommorna och inte orka slänga dom?! Så har jag i alla fall känt mig. På något himla vis så har viruset som så många haft hoppat på även mig. Förstår inte alls var jag kan ha fått det ifrån men så brukar ju även andra säga så det låg väl i bakhåll någonstans o tog mig som gisslan trots att jag tvättar händerna efter att ha varit till soprummet eller tvättstugan för att inte tala om längre utflykter som till affären, in till stan, besök osv. Nåja, jag har ju inte varit sjuk på flera år så det var väl dags men jösses vilken dålig människa jag blev. Jag tror inte att jag varit så här dålig sen millenieskiftet. Då minns jag att jag låg i soffan med TV:n på och i värsta feberdimman. Vaknade till när det var 12-slaget i en massa städer runt världen. Sov däremellan. Likadant har det varit nu. Feber o hosta som gjort att varenda liten, liten magmuskel värker. I morse var jag nästan säker på att jag skulle ...

På onsdag i förra veckan kom min kompis från Härnösand. Innan pandemin satte igång så var vi på Sy & Hantverksfestivalen på Stockholmsmässan/Älvsjömässan. Jättekul och nu var det dags igen så på fredag äntrade vi mässhallen. Det är så roligt att besöka alla utställare. Det finns inget annat ställe som jag känner att jag är med själsfränder som på ett sånt här ställe. Både utställare och besökare har precis samma intresse som jag själv. När man går där måste man lägga band på sig själv för att inte köpa på sig alltför mycket "jobb" men samtidigt måste man ladda korgar, skåp o lådor därhemma med något att sätta händerna i för det är så kul att se saker växa fram. Visst, jag är inget proffs men jag inser nu på gamla dagar att jag kan ju rätt mycket. Livet har lärt mig både det ena och det andra. Nu är det dags att använda kunskaperna oftare. För typ 30 år sedan höll jag på med tenntrådsbroderi. En granne som jag hade då ledde en kurs hemma hos henne. Materialet har legat i k...

  Lördag 4 februari åkte Jens, Maja-Lisa och jag till Övik. Sov två nätter där innan vi fortsatte till fjällen. Jens kämpade först med all snö/is som låg på altan o trappa i stugan. Gick nästan inte att få bort för den myckna snön och sedan milt väder blandat med kyla hade gjort den näst intill betongstark.  Tisdag 7 februari vaknade vi av rätt mycket vind och milt väder. Det fick bli bygge av snögubbar o ytterligare skottning men nu i fjällen.  Fredagen den 10 februari hyrde vi skidor till Maja-Lisa. 2 år och 5 månader, nja, det är väl lite tidigt men man måste ju prova. Tänk för typ ett år sedan började hon gå, hon var ju rätt sen med den starten. Nu har vi satt på henne slalomskidor. Väldigt mycket har hänt och händer med henne. Hon växer både på insidan och på utsidan. Jag var en vecka i fjällen. Det var inte så bra väder. Väldigt blåsigt och ovanligt lite snö. Det är helt klart mer snö nere vid kusten än vad det är i fjällen, i alla fall i Kittelfjäll men Maja-Lisa o...

  Nu har jag ägnat mig lite åt att se filmer. Kulturhuset är ett ställe där man kan se eftermiddagsbio så igår blev det en dokumentär om Maija Isola (1927-2001). Hon var en finsk textilkonstnär som formgav många av Marimekkos inredningstextilier där hon var verksam mellan 1951 och 1987.  Så fint att se hur hon arbetade genom livet, reste väldigt mycket och fick inspiration från stora delar av världen och vilka vackra tryck och målningar!  Idag såg jag Historjá som i år fick en Guldbagge som Bästa dokumentärfilm 2022 och den var jättebra men också sorglig när man redan ser klimatförändringarnas inverkan på rennäringen. Man vet redan hur samerna blir och alltid har blivit motarbetade av staten på många sätt och det gör riktigt ont att se hur de kämpar för sin överlevnad. Marknaden, som är betydligt större, tar deras land bit för bit. Man tömmer en sjö, man flyttar en hel stad, Kiruna, och kommande malmbrytning innebär återigen att de gör stor påverkan på naturen och samerna...

Sådär, då var vi inne på det nya året. 2023. Undra hur många nyårslöften som fortfarande hålls? Man ska börja träna, man ska sluta röka, man ska banta, man ska läsa mera o ja, hur mycket som helst lovas. Min tanke, inget löfte, är att jag ska skriva mer på bloggen igen. Luften gick ju ur mig ifjol o det tar ju en hel del tid men när man sedan ser de utskrivna böckerna så är det ju väldigt bra för man glömmer ju lätt vad man gjort o framför allt när man gjorde det. En bra dagbok med andra ord.  Det brukar ju inte vara lätt att hålla dessa löften men några klarar det ju o löftet att sluta röka är väl det som man hoppas på mest. För de som röker...tack o lov hör man inte till den gruppen. Jag hade ju en förhoppning att 2023 skulle vända uppåt och bli ett gladare år än de år vi gått igenom på sista tiden. Det gick väl sådär. Efter bara ett par veckor pratade jag med tre olika personer som fått väldigt jobbiga diagnoser. En med lungcancer som spridit sig, en med KOL och en med bröstcanc...

Vi börjar närma oss slutet av ”Skitåret” 2022. Tack o lov borde man kanske säga men vem vet, vi är kanske på en nedgång som inte har nått botten än. 2018 var ju ett skitår också. I alla fall för mig o vår familj då vi förlorade Mats. Blytungt för oss men ”The show must go on”.  Nåja, för vår/min del så har det hänt en hel del roligt också. Vindruvorna är inte från min tomt utan de reste vi till men vi kommer till det.  Sen kom 2019 o jag började kravla mig upp o trodde att med lite tid så skulle väl mitt nya liv börja rulla igen och det gjorde det väl, hyfsat, men så kom 2020 o knockade ner oss samtliga med pandemin. Vi satt hemma mycket mer än tidigare men trodde att bara jag sitter av det här ”straffet” så blir det bra sen igen men nej, nej….pandemin fortsatte över 2021 o alla kämpade. Ung som gammal. De unga  kan man ju tänka att ni har hela livet framför er men såklart…de tänker ju inte så! De lever här och nu och i o för sig så gör vi väl det allihop. De hade det jä...